Förlåt mig!

Vårt behov av förlåtelse och upprättelse uttrycks i gudstjänsterna i St Peters kyrka på många olika sätt. Förlåtelse är ett återkommande grundmotiv.

I den bön Jesus lärt oss ber vi tillsammans: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt 6:9–13). Efter brödsbrytelsen i nattvarden kommer ”fridshälsningen”, då vi visar i ord och handling att vi inte kan skilja försoning med Gud från försoning med varandra.

När vi därefter sjunger sången ”O Guds lamm som borttager världens synd” lyfter vi fram måltidens djupa betydelse. I brödet och vinet får vi bokstavligen smaka och personligen ta emot Guds förlåtelse och barmhärtighet.

Redan i gudstjänstens inledning förbereder vi oss för mötet med Gud och varandra. Vi bekänner gemensamt och enskilt vår synd och vår delaktighet i världens självupptagenhet och syndfulla mönster. Sedan får vi höra och ta emot ett bibliskt löftesord, till exempel ur Första Johannesbrevet: ”Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Dessa löftesord är vissa och sanna. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete. Så här beskrivs denna gåva i Psaltaren: ”Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.” (Ps. 32:5). Glädjen och tacksamheten över Guds förlåtande och upprättande nåd uttrycker vi ”lovsången” som följer på förlåtelsens ord.

Varför har vi då detta grundmotiv i gudstjänsten? Varför finns det där varje söndag? Jesus säger i Bergspredikan: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23–24). Det Jesus säger är att vi ständigt måste söka försoning med Gud och människor. Vi kan inte dela bröd och gemenskap med den vi är oförsonad med. Vi vill leva sant och ärligt inför Gud och varandra. Därför uttrycker en kristen gudstjänst vår botfärdighet (det vill säga vår medvetenhet om att vi är syndare och behov av försoning), men den utrycker också vår tro på Guds förlåtelse och befrielse.

Gudstjänstens innebörd sammanfattas i orden ”till syndernas förlåtelse”. Enligt Jesu egna ord förkunnar gudstjänstens måltid syndernas förlåtelse i Jesu namn (Luk 24:47). Denna inriktning på gudstjänsten visar att vi inte tar lätt på synden. I mötet med Gud och varandra står sanningen i centrum.

Det berättas till exempel om profeten Jesaja att han var en fin människa. Och modig. Han vågade gå till rätta med det som var fel i samhället. Han gjorde gott mot andra människor. Men när han själv kom till templet inför den Gud som är ”Helig, helig, helig”, då såg han också sin egen synd och brustenhet: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läpp” (Läs om detta i Jesaja 6: 1–8).

Skuld och skam

Det är viktigt att känna till skillnad mellan synd och skam. I vår tid är det inte Martin Luthers fråga om hur han skulle kunna ”finna en nådig Gud” som står i förgrunden. Idag frågar vi oss snarare: ”Har mitt liv en mening?” och ”Är jag älskad?”. Det visar att vår tids stora brottning gäller i regel inte syndaskulden utan skammen. Det finns en djup känsla av allmän uselhet, att jag inte bara har gjort fel utan är fel.

För det problemet är inte förlåtelsen svaret. Lite förenklat skulle man kunna säga att gudstjänstens svar på skammen är välsignelsen och möjligheten till förbön. Om vi blandar samman förlåtelse och välsignelse binder vi människor istället för att befria. Om vi i syndabekännelsen tror att vi ska lägga fram vår allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom ”förlåtelsens ord”, förstärks den skam som skulle brytas.

För att ge hjälp med skam, skuldkänslor och kriser i livet finns det möjlighet till personlig själavård och vägledning i St Peters församling. Hos vår pastor kan man också få personlig bikt.